And now for something completely different

Det är som om du skulle äta SKITMYCKET godis och sedan tänka "shit, vad jag ska borsta tänderna", och så gör du det, och när du har borstat i typ SEX minuter i sträck så inser du att det är din FARSAS tandborste. Poängen går liksom förlorad, baby.

DR STRANGELOVE eller hur jag slutade ängslas och satte tilltro till Curtis Jackson

Jag ska tala om hur det hela går ihop. Det började nog någon gång under den senare delen av nittiotalet. Jag har minnen från femte klass av hur jag och min klasskompis Fredrik satt på hans rum efter skolan och lyssnade på 2Pacs Changes, om och om igen. Vi tyckte att den var lite magisk.

Fast forward till träslöjdslektionerna på högstadiet. Vår lärare Kurt gav oss lov att ta med oss skivor att spela i stereon medan vi jobbade. Ilir, Edvin och Morteza var de enda som gjorde det. Ungefär varannan lektion sandpapprade jag ett fågelbo till tonerna av 31-årige Curtis Jacksons genombrottsalbum Get rich or die tryin’, och reflekterade inte speciellt mycket mer över det än att In da club var en rätt skön stänkare.

År 2005. Gangsta-hiphopen har till slut blivit totalt exploaterad. Man kan inte zappa förbi MTV utan att mötas av minst två inoljade skinkor. Alla är överens om att Nelly är ganska tragisk. Och det var först nu som jag kunde se på Curtis, eller 50 Cent som han ju kallar sig, med något slags konstiga ironi-glasögon, och lyssna på hans musik lite på skoj. Jag antar att The Tough Alliances cover på 50s Many men på sätt och vis också indie-legitimerade att tycka om hans musik. Jag såg honom framför mig som en trettonårig kille som precis hade fått skivkontrakt, och nu fick chansen att göra den häftigaste plattan genom tiderna. Så han tog allt av det häftigaste han kunde tänka sig; bilar, knark, snygga tjejer, vapen och pengar, etsade fast det på en plastbit och döpte den till Get rich or die tryin’, något som i slutändan var en kompetent platta med bra beats och vassa rim.

Men låt mig ta med er på ett sidospår. Jag har ofta identifierat mig med missförstådda, smått sinnessjuka artister. Främst Syd Barrett, före detta frontman i Pink Floyd. Syd knarkade rätt hårt, och passerade någon gång på sextio- eller sjuttiotalet en gräns. Han blev galen, och kunde under spelningar stanna upp och bara stirra ut i publiken i minuter. Syd pajade så mycket för bandet att de till slut sket i att plocka upp honom när de skulle ut på turné. Att säga att jag identifierade mig med 50 Cent vore en lögn, men på något sätt klev han in och sköt Syd i knäskålarna. Jag har alltid föraktat 50 och alla hans gelikar. Jag har alltid tyckt att det är musik för invandrarkillar med dåligt självförtroende. Sen satte jag på hans Heat - en låt ackompanjerad av ljudet av en pistol som upprepade gånger laddas och avfyras - och tröttnade på att emo-lipa. De hårda konsonanterna slogs mot mjuka vokaler i ord som "motherfucker" och "nigga", och låten bitchslappade mig i ansiktet och sa åt mig att räta lite på ryggen. Patiently waiting lärde mig att det faktiskt är bekvämare att vara skitförbannad än ledsen.

Jag vet, det låter genomtöntigt, och det är det förmodligen också. För Curtis är ju egentligen rätt tragisk. Han är ju innerst inne världens mest osäkra trettonåring. Men det säger du inte högt med en niomillimeters pistolmynning mot tinningen.

GISSA LÅTEN 2

Mer lekar! Gissa låten, kompisar!

GISSA LÅTEN 1

Den som svarar rätt först vinner en blöt puss. You know you can't say no to that.

Kollision

När jag hör bra musik vill jag ibland slå sönder saker. Som i Office Space, där dom har sönder en skrivare, eller kopiator, eller vad det nu är. När jag går på stan och det regnar och Weezers Only in dreams når sin höjdpunkt vill jag fälla ihop mitt paraply och slå det upprepade gånger i marken tills det går sönder. Det gör jag förstås inte. Eller har inte gjort än i alla fall.

Lyssna själv, men kom inte till mig efter att du har haft sönder nåt och säg att jag inte varnade dig.

Sjudagars YSI-länk: http://www.yousendit.com/transfer.php?action=download&ufid=CDE78A5C22BB3D89

Love me like you

DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL ME NOW DON'T FAIL

http://www.myspace.com/themagicnumbers

Out of body experience

Nej, jag har inte rökt nåt. Jag vill bara veta om ni har känt samma sak.

Sitter här och försöker sätta ord på en speciell känsla jag får ibland, om än rätt sällan. Det är som om man blir extra medveten om att man existerar. Man ser sig själv utifrån på något vis, i ett större perspektiv, där man är en person med ett namn, ett unikt utseende, egna intressen och speciella personer som man umgås med. Och om man pratar så låter det lite annorlunda. Och man märker att personerna runt om en är precis som vanligt, men man känner sig själv annorlunda, i ett annorlunda tillstånd. Och de förstår oftast inte vad man pratar om när man försöker förklara. Men om man låter bli att tänka på känslan så försvinner den efter ett tag, och man lever vidare som vanligt. Det är märkligt hur man bara träffas av den där känslan nån gång då och då, och att den går att mota bort, som om den egentligen inte fanns, genom att tänka på nåt annat. Vad i hela fridens namn handlar det om?

I natt jag drömde

Vädret är inte det bästa för dagens tips. Men är det någon gång ni ska lyssna på mig så är det nu.

Katsuhiko Maeda är signad till samma skivbolag som Tenniscoats. Under namnet World's End Girlfriend gör han experimentell noise-cut'n'paste, likt ett Avalanches på LSD. Emellanåt låter World's End Girlfriends musik som The Mars Voltas mest flummiga mellanpartier, och det är också när de låter så som jag gillar The Mars Volta minst, men när de - och likaså World's End Girlfriend - sätter sig ner och skriver effektiv musik, är det något av det bästa jag hört.
We are the massacre är en sådan låt. Med lika delar stråkar, djungelljud och människoskrik uppstår något som jag i vissa stunder betraktar som världens bästa låt någonsin. Låttitlen, musiken och den tillhörande musikvideon skapar en synergieffekt lik ingen annan. Aldrig tidigare har en enhet som denna på samma sätt belyst människosläktets ohejdbara förmåga att ha ihjäl varandra. We are the massacre lämnar mig helt matt, mätt och fullständigt oförstående.

Musikvideo: http://www.noble-label.net/mp4/weg.mov

.mp3: http://www.noble-label.net/mp3/we_are_the_massacre.mp3

Enkel matematik

Jag vet inte om ni är intresserade alls, men jag känner att jag är tvungen att nämna evenemanget under de dagar vilka jag ser mest fram emot under förmodligen hela året. I natt smygstartar Sony världens största spelmässa, Electronic Entertainment Exposition, eller E³, med sin presskonferens. I ett soligt Los Angeles följer sedan under dagen presskonferenser av både Nintendo och Microsoft, alla fullspäckade med utannonseringar av nya konsoler, titlar och tillbehör. Detta är förstås julafton för den spelintresserade. Jag har redan laddat upp genom att dra ur telefonjacket, injicera Red Bull i högerarmen samt lägga om rör och bygga en extratoalett framför min dator. Återse mig vid normalt tillstånd till helgen.

Laughing matter

Jag är lite nattlåg, och sitter och funderar över hur jag kan berika ert liv.

Serier.

Jag läser tre webserier regelbundet. White Ninja Comics, Penny-Arcade och The Perry Bible Fellowship. White Ninja är en naiv och flummig serie om en ninja, Penny-Arcade (som uppskattas mest om man hänger med lite i TV- och PC-spelsbranschen) handlar om de två bittra, TV-spelande polarna Gabe och Tycho, och Perry Bible Fellowship är mest en samling seriestripar.

Låt mig ge lite exempel på roliga stripar.

Två White Ninja:
http://www.whiteninjacomics.com/comics/weirdest.shtml
http://www.whiteninjacomics.com/comics/prison.shtml

Två Penny-Arcade:
http://www.penny-arcade.com/comic/2003/09/03
http://www.penny-arcade.com/comic/2005/11/04

Tre Perry: http://70.86.201.113/imageserv2/temporary/PBF057BCMonkeyLove.html
http://70.86.201.113/imageserv2/temporary/PBF009BCWeeaboo.html
http://70.86.201.113/imageserv2/temporary/PBF021BCDisgustingTed.html

Perry har tappat lite på sistone, men leta runt lite i arkivet! Finns mycket gott där.

Over and out.

Five, six, seven, EIGHT!

Det är dags att KICKA ERA FETA VITA ARSLEN IN I HELGEN.

Du söker Huddle Formation.

http://www.myspace.com/thegoteam

Kafelnikov

Jag bloggar enligt devisen att ni med en gång ska kunna lyssna eller se på det jag tipsar om. Därför tipsar jag så fort jag stöter på något som är jättebra, men som det samtidigt finns en länk till. Således kan jag inte välja och vraka mellan olika genrer. Varför jag säger detta är för att jag återigen tänker bjuda på luftig, vacker musik.

Tenniscoats är från Japan. Namnet kommer från en japanisering av engelskans "tennis courts". De supportar även ibland Maher Shalal Hash Baz, en annan japansk akt, och på samma sätt som Mahers musik är lite svajig, så står In my blood river på små Bambi-ben. Lägg mot slutet av låten märke till det fumligaste tillika sötaste och bästa solo jag har hört, på vad jag tror är en klarinett.

http://www.noble-label.net/mp3/tennnis_in.mp3

A Clockwork Orgy

Det finns inte mycket som är roligare än usla porrfilmstitlar. Läs och garva.

http://www.starma.com/penis/daddyswank/daddyswank.html

Crescendo

Gregor Samsa är en av karaktärerna i Franz Kafkas Förvandlingen. Samsa vaknar en morgon upp, och inser till sin stora förskräckelse att han har blivit en insekt. Gregor Samsa är också ett amerikanskt band. De har släppt två EPs, ett split-album med Red Sparowes, och släppte i mars sin första fullängdare 55:12. Spår nummer sju från 55:12, Young and old, är en fantastiskt vacker bit musik som härjar i postrockland. Säg hej till ylande gitarrer, ekon och stegrande stråkar.

http://www.gregorsamsa.com/albumdownload/02_Young_And_Old.mp3

What's in a name?

I torsdags utannonserade Nintendo det nya namnet på deras kommande (julhandeln 2006) konsol. De gick från kodnamnet Revolution till... Wii. And all hell broke loose. Internet tyngdes ned av ett världsomspännande kollektivt WHAT THE FUCK. Nintendos idé är bland annat att konsolens namn ska vara lätt att uttala i alla länder, att namnet låter som "we", vilket symboliserar gemenskap, och att de båda i:en är symboler för människor som samlas. Vad dom uppenbarligen inte tänkte på är att engelsktalande personer med en liten gnutta barnslighet i sig associerar ordet "wee" till penis eller kiss. Jag har lyssnat på ett par podcasts och följt forumdiskussioner, och det har gått ungefär 20 sekunder innan någon kläcker det första penis-skämtet om Wii.

Vad som är intressant att se är förnekelsen som uppstår efter en stor (och enligt vissa negativ) händelse som den här. Folk satte genast igång med att komma upp med teorier om att Nintendo kanske sökte publicitet inför presskonferensen den 9:e maj, och att de kommer byta namn igen. Vad dom backade upp sitt resonemang med var det faktum att det inte fanns några tecken på att Wii var registrerat i nån patentdatabas. Detta dementerades av Nintendo, och det visade sig att databasen registrerat namnet, men att den tar ett tag på sig att uppdatera sin information. Många droppade också klyschan "det finns ingen dålig publicitet", med tanke på att Wii ändå lockar till sig blickar. Jag kan dock inte se hur ett (återigen bara enligt vissa) dåligt namn skulle vara bättre än ett bra. Även om "Nintendo Dickcheese" skulle dra ögonen åt sig, så skulle det vara ett sjukt dåligt namn.

Så vi sitter nog fast med namnet Wii. Därmed inte sagt att jag tycker det är speciellt dåligt. De kunde kanske hittat ett namn som inte påminner om det manliga könsorganet eller den vätska som kommer ut ur det, men med tanke på att konsolen inte kommer vara som alla andra (du kommer styra den med en fjärrkontrollsliknande rörelsekänslig handkontroll), så är det schysst med ett namn som inte är som alla andra. Och oavsett vad den heter så kommer den förmodligen ge oss vädligt häftiga och nyskapande spelupplevelser.

Mer Wii-info den 9:e maj alltså. Stay tuned.