Objection!

Phoenix Wright: Ace Attorney är ytterligare en romantiserande bit i det pussel som utgör bilden av det amerikanska rättsväsendet. Släppt relativt obemärkt till Nintendo DS i mars i år har det via sitt goda rykte blivit en av de stora serierna till konsolen. Som färskingen Phoenix Wright förhör man ögonvittnen, samlar bevismaterial, och använder sedan stoffet i den följande rättegången.

Det hela är egentligen ett klassiskt peka-och-klicka-spel. Och med det följer också spelets största problem. Det är så sjukt kräset emellanåt. På samma sätt som ett Monkey Island-spel aldrig låter dig hugga ned den låsta dörren framför dig med yxan du bär med dig, utan tvingar dig att tända eld på gräset bredvid med hjälp flintastenen du fick av mannen i hamnen, för att sedan bränna ned dörren med det brinnande gräset, så vill också Ace Attorney lite för ofta ha det på precis sitt sätt. Många gånger vet man exakt vad i vittnesmålet som är motsägelsefullt, men kan inte förstå vilket bevismaterial spelet vill att man ska presentera när, och det gör att det hela haltar lite. Som tur vägs det upp av skön handling och ett helt hysteriskt persongalleri. Sent ska jag glömma den vansinniga konstapeln Mike Meekins, den genomonde åklagaren Manfred von Karma eller den ultrabögiga polischefen Damon Gant. Om dialogen och karaktärerna i uppföljaren som släpps tidigt 2007 är lika välgjorda kan jag kanske tänka mig att återigen skrika "objection!" när rättvisa behöver skipas.

God is nowhere God is now here

Jag har läst tre böcker av Douglas Coupland, blivit lika förtjust varje gång, men också insett att man måste ge upp en del av ens verklighetsuppfattning för att uppskatta honom fullt ut. Coupland skriver moderna, ironiska sagor. Folk återvänder från döden eller berättar historier från himlen, men vad som är väldigt befriande är att det aldrig lindas in i mystisk ockultism, utan behandlas oerhört vardagligt.

Hey Nostradamus! är den jag läste senast. Den tar avstamp i en dödsskjutning på en skola 1988, och följer sedan tre personer som var och en är relaterade till ett av offren. Det är en tragisk, tragisk bok. Den handlar mycket om religion, om föräldraskap, och om hur viktiga personerna kring oss verkligen är - hur saknaden av personer som tas ifrån en lämnar en apatisk, utan orsak att kamma sig på morgonen. Att kamma sig för någon. Och om att vara för gammal för att börja om igen, när förhoppningen om att få återse det förlorade är det sista man har kvar. Den avlsutande sidan är så naiv, så biblisk och så vackert hoppfull att klumpen i halsen är oundviklig.

En lista

Tekniskt avancerade instrumentala partier. Check.
Duktiga intrumentalister. Check.
Taktartsbyten. Check.
Progressiva låtar. Check.
Studio-onani. Check.
Surrealistisk estetik. Check.

The Mars Volta borde vara uträknade för längesedan. De borde spela i samma liga som Dream Theater. Men i min bok klarar de sig, och jag försöker lista ut vad det är som räddar dem. Här är en lista.

- De spelar inte in instruktionsvideos fyllda med olika trumkomp.
- De har inte uppenbart photoshopade skivomslag.
- De lyckas behålla någon sorts mystik kring sig.
- De skriver i grunden bra låtar.
- De är inte så förbannat vita. Det svänger liksom ibland.
- Frontfigurerna har afron. Det går inte att komma ifrån.

Det där räcker nog.

Intensiteten från deras första fullängdare än inte riktigt lika vital längre, men det kompenseras av ännu mer intrikata arrangemang. Det är inte speciellt coolt att tycka om komplicerad musik, men jag kan inte låta bli att förundras över hur Omar Rodriguez-Lopez får ihop alla sjuka partier. Jag måste kapitulera för snygga arrangemang så länge de är byggda på något så odefinierbart och flummigt som begreppet känsla. The Mars Volta vägrar överge sina sextonminuterslåtar, men så länge de gör ett par av årets bästa låtar får de väl hålla på.

http://www.myspace.com/themarsvolta

C17H19NO3

Med tung slide-bas, saxofon och trummor skapade Boston-baserade Morphine under nittiotalet en långsam, smutsig, sensuell och helt fantastisk rock, influerad av både jazz och blues. Trots att de var kritikerrosade och stora i indiekretsar nådde de dock aldrig riktigt ut till mainstreampubliken. Den tredje juli 1999 spelade Morphine i Palestrina, Italien. Under konserten kollapsade bandets sångare, Mark Sandman, på scenen på grund av en hjärtattack och blev snart dödförklarad. Bandet upplöstes omedelbart.

Titelspåret från albumet Cure for pain (1993) kan vara en låt om att i brist på annat döda sin ångest med droger. Den är dock lika mycket en Sandman som upprepade gånger försäkrar de som överlevt honom; sin familj, sina vänner och sin flickvän - men också folk med bördor att bära i allmänhet - om att det någon gång till slut kommer att bli bra.

Someday / there'll be a cure for pain

Smakprov: http://www.last.fm/music/Morphine

En erotisk dos

I dag är detta världens sämsta låt, någonsin.

Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros?

Jag har känt till Tommy Nilssons Vill du ha sex med mig sen tidigare, men inte lyssnat på den förrän nu. Denna horribla 40+-bag-in-box-bajskorv är så skrattretande dålig att jag blir generad. Samtidigt är den så galet rolig. Det är något med den rättframma frasen i refrängen ackompanjerad av långsam porrfilmsdoftande musik som är så oerhört komiskt. Likaså de viskande körerna som upprepar det Tommy sjunger. Eller wailandet vid 2:47. Det finns så mycket att hämta ur låten att jag blir helt matt. Den är lika djup som Tommys svettiga blick.