Objection!

Phoenix Wright: Ace Attorney är ytterligare en romantiserande bit i det pussel som utgör bilden av det amerikanska rättsväsendet. Släppt relativt obemärkt till Nintendo DS i mars i år har det via sitt goda rykte blivit en av de stora serierna till konsolen. Som färskingen Phoenix Wright förhör man ögonvittnen, samlar bevismaterial, och använder sedan stoffet i den följande rättegången.

Det hela är egentligen ett klassiskt peka-och-klicka-spel. Och med det följer också spelets största problem. Det är så sjukt kräset emellanåt. På samma sätt som ett Monkey Island-spel aldrig låter dig hugga ned den låsta dörren framför dig med yxan du bär med dig, utan tvingar dig att tända eld på gräset bredvid med hjälp flintastenen du fick av mannen i hamnen, för att sedan bränna ned dörren med det brinnande gräset, så vill också Ace Attorney lite för ofta ha det på precis sitt sätt. Många gånger vet man exakt vad i vittnesmålet som är motsägelsefullt, men kan inte förstå vilket bevismaterial spelet vill att man ska presentera när, och det gör att det hela haltar lite. Som tur vägs det upp av skön handling och ett helt hysteriskt persongalleri. Sent ska jag glömma den vansinniga konstapeln Mike Meekins, den genomonde åklagaren Manfred von Karma eller den ultrabögiga polischefen Damon Gant. Om dialogen och karaktärerna i uppföljaren som släpps tidigt 2007 är lika välgjorda kan jag kanske tänka mig att återigen skrika "objection!" när rättvisa behöver skipas.