En lista

Tekniskt avancerade instrumentala partier. Check.
Duktiga intrumentalister. Check.
Taktartsbyten. Check.
Progressiva låtar. Check.
Studio-onani. Check.
Surrealistisk estetik. Check.

The Mars Volta borde vara uträknade för längesedan. De borde spela i samma liga som Dream Theater. Men i min bok klarar de sig, och jag försöker lista ut vad det är som räddar dem. Här är en lista.

- De spelar inte in instruktionsvideos fyllda med olika trumkomp.
- De har inte uppenbart photoshopade skivomslag.
- De lyckas behålla någon sorts mystik kring sig.
- De skriver i grunden bra låtar.
- De är inte så förbannat vita. Det svänger liksom ibland.
- Frontfigurerna har afron. Det går inte att komma ifrån.

Det där räcker nog.

Intensiteten från deras första fullängdare än inte riktigt lika vital längre, men det kompenseras av ännu mer intrikata arrangemang. Det är inte speciellt coolt att tycka om komplicerad musik, men jag kan inte låta bli att förundras över hur Omar Rodriguez-Lopez får ihop alla sjuka partier. Jag måste kapitulera för snygga arrangemang så länge de är byggda på något så odefinierbart och flummigt som begreppet känsla. The Mars Volta vägrar överge sina sextonminuterslåtar, men så länge de gör ett par av årets bästa låtar får de väl hålla på.

http://www.myspace.com/themarsvolta