Lyssna

När man har skrikit färdigt om kärleken till treminuterspop med perfekta melodier står man där, ensam, och allt som finns kvar är Ataxias Montreal.

Ba-ba, ba-ba.

...

Ba-ba, ba-ba.

...

Montreal är framför allt tolv och en halv minuts basgång bestående av två toner - ett faktum som förmodligen är mest intressant ur ett rent konceptuellt perspektiv. Men i monotonin finns också något väldigt tillgängligt, för i sin korkade enkelhet låter den nästan som dina hjärtslag.

Hör du?



http://www.speedyshare.com/609602960.html

Dansa i neon

Arcade Fires andra album Neon Bible släpps officiellt om ungefär en månad, men skivan har redan läckt på nätet. Jag känner mig lite som tjejerna som började lyssna på Kent efter att Vapen & Ammunition släpptes. Jag har inte lyssnat på Arcade Fires första skiva, den massiva indiebumlingen Funeral, och vet därför inte hur mycket tyngd mitt prisande har. Men när allt kommer omkring spelar det dock ingen roll - jag kan bara vinna på det. För jag har hittat guld, och vågar inte tänka på hur fantastiskt debutalbumet är om det toppar neonbibeln.

Neon Bible innehåller en mängd fenomenala låtar. Den som stannat kvar hos mig starkast är Antichrist Television Blues. Den är inte störst, bäst och vackrast, men vinner på ren vilja, pumpande frustration och en oerhört välskriven text. Låtens arbetsnamn var "Joe Simpson", namnet på Jessica och Ashley Simpsons pappa. Huruvida den egentligen handlar om honom vet jag inte, men han får tjäna som en symbol för showbiz-föräldrar som lever genom sina barn.

Joe Simpson var från början pastor, men skolade om sig och agerar nu manager för sina döttrar samt är ägare av skivbolaget Papa Joe Records. Han bytte predikandet av Guds ord mot promotandet av popmusik och sex appeal. I Antichrist Television Blues börjar Simpson tvivla. På världen, på Gud och på sig själv.

You know that I'm a god-fearin' man
You know that I'm a god-fearin' man
I just gotta know if it's a part of your plan
To seat my daughters there right by your right hand
I know you will do what's right, Lord
For they are the lanterns and you are the light

Det är en Joe Simpson på knä, inkarnerad i sångaren Win Butlers kropp som vädjar om Guds förlåtelse och förståelse med orden Tell me what to say / I'll be your mouthpiece. Frasen Howcome nothing tastes good? skickar lyssnaren in i ett frenetiskt soloparti bestående av körer och handklapp. Simpson är stolt över sin döttrar och över det de har åstadkommit, och han låter deras framgångar övertäcka sina egna misslyckanden. Det är som om han har missat sin chans och nu har fått ytterligare en genom sina talangfulla barn. De ska inte få kasta bort den om han så måste offra sitt goda levnadssätt och sin andlighet.

Och hans tvivel släpper inte taget. Men i slutändan verkar han ändå förlika sig med sig framtid.

I'm through being cute, I'm through being nice
So tell me Lord am I the Antichrist?



( Yousendit: http://download.yousendit.com/DF6598F277802EF7 )

En andra bekännelse

Jag kan inte, tänker inte, försvara mig - bara förklara hur det ligger till. I slutet av maj månad skrev jag ett inlägg om hur 50 Cent hade kommit att betyda en del för mig. Sedan dess har rapparen The Game hunnit släppa sin skiva Doctors Advocate, och jag kan inte sluta lyssna på den. Gangstahiphopen har blivit min fristad. Eller ja, OK, jag överdriver lite, men för att förstå vilken funktion genren har kommit att fylla för mig måste man först ha lite insikt i min vardag.

Jag går på samhällsprogrammet, har glasögon och klär mig gärna i slips. Redan här finns en poäng. Det är roligt att utmana fastcementerade fördomar genom att överraska lite. Men det är långt ifrån hela sanningen. Vår stad har tre större skolhus. Jag går på Agneberg, huset med alla samhällare, ekonomer och hotell- och restaurangelever. Utöver det finns det två stora skolhus. Sinclair, huset där alla media- och estetelever går, och Östrabo, där natur- och teknik- och fordonseleverna huserar. Jag har sympatier med alla skolhus, men känner trots (eller kanske på grund av) det att jag inte hör hemma i något av dem. Så fort jag har vistats i ett skolhus för länge vill jag reta upp och avlägsna mig från alla stereotyper och deras jargonger; från Agnebergarnas stelhet och onsdagsfylleslag på den lokala krogen, från Sinclairs barfotatänk och pretentiösa teatermonologer, och från Östrabos förkärlek för hemsk metal och tröjor med vargmotiv. Det handlar till stor del om mina fördomar, men de besannas ibland, och då är musiken mitt hemliga vapen. I synnerhet gangstahiphopen. Det kan hända att en del av Agnebergseleverna gillar den, men den är hatad av metalmänniskorna för sina typiska musikvideor och sitt grymtande, och avskydd av Sinclaireleverna för sitt budskap. Och jag klandrar dem egentligen inte. Många hiphopvideor ser ungefär likadana ut, och jag är emot droger, vapen och kvinnoförnedring till samma grad som de själva. Jag kan inte försvara innehållet i The Games musik på ett seriöst sätt, utan måste ständigt gömma mig bakom en gnutta ironi. Jag uppskattar i och för sig en hel del av musiken rent musikaliskt, men, och det är här kärnpunkten ligger: den får framför allt sitt verkliga värde när dess moraliskt förkastliga budskap fungerar som ett vapen mot gnälliga Lars Winnerbäck-människor.

Jag känner mig barnslig. Det gjorde jag efter att ha skrivit den förra hiphop-texten också. Jag vet inte om jag till slut har kommit in i en fas av tonårsrevolt. Om jag äntligen har hittat mina Sid Vicious och Johnny Rotten, min rebelliska punkmusik. Men så länge jag mår bra av att höra hur Snoop slänger ur sig WE GROW THE BEST WEED IN THE WEST COAST medan jag går förbi politiskt medvetna, dreads-prydda Rage Against the Machine-aktivister, så kommer jag nog att fortsätta höja volymen ett par snäpp och passera dem med ett leende.

Objection!

Phoenix Wright: Ace Attorney är ytterligare en romantiserande bit i det pussel som utgör bilden av det amerikanska rättsväsendet. Släppt relativt obemärkt till Nintendo DS i mars i år har det via sitt goda rykte blivit en av de stora serierna till konsolen. Som färskingen Phoenix Wright förhör man ögonvittnen, samlar bevismaterial, och använder sedan stoffet i den följande rättegången.

Det hela är egentligen ett klassiskt peka-och-klicka-spel. Och med det följer också spelets största problem. Det är så sjukt kräset emellanåt. På samma sätt som ett Monkey Island-spel aldrig låter dig hugga ned den låsta dörren framför dig med yxan du bär med dig, utan tvingar dig att tända eld på gräset bredvid med hjälp flintastenen du fick av mannen i hamnen, för att sedan bränna ned dörren med det brinnande gräset, så vill också Ace Attorney lite för ofta ha det på precis sitt sätt. Många gånger vet man exakt vad i vittnesmålet som är motsägelsefullt, men kan inte förstå vilket bevismaterial spelet vill att man ska presentera när, och det gör att det hela haltar lite. Som tur vägs det upp av skön handling och ett helt hysteriskt persongalleri. Sent ska jag glömma den vansinniga konstapeln Mike Meekins, den genomonde åklagaren Manfred von Karma eller den ultrabögiga polischefen Damon Gant. Om dialogen och karaktärerna i uppföljaren som släpps tidigt 2007 är lika välgjorda kan jag kanske tänka mig att återigen skrika "objection!" när rättvisa behöver skipas.

God is nowhere God is now here

Jag har läst tre böcker av Douglas Coupland, blivit lika förtjust varje gång, men också insett att man måste ge upp en del av ens verklighetsuppfattning för att uppskatta honom fullt ut. Coupland skriver moderna, ironiska sagor. Folk återvänder från döden eller berättar historier från himlen, men vad som är väldigt befriande är att det aldrig lindas in i mystisk ockultism, utan behandlas oerhört vardagligt.

Hey Nostradamus! är den jag läste senast. Den tar avstamp i en dödsskjutning på en skola 1988, och följer sedan tre personer som var och en är relaterade till ett av offren. Det är en tragisk, tragisk bok. Den handlar mycket om religion, om föräldraskap, och om hur viktiga personerna kring oss verkligen är - hur saknaden av personer som tas ifrån en lämnar en apatisk, utan orsak att kamma sig på morgonen. Att kamma sig för någon. Och om att vara för gammal för att börja om igen, när förhoppningen om att få återse det förlorade är det sista man har kvar. Den avlsutande sidan är så naiv, så biblisk och så vackert hoppfull att klumpen i halsen är oundviklig.

En lista

Tekniskt avancerade instrumentala partier. Check.
Duktiga intrumentalister. Check.
Taktartsbyten. Check.
Progressiva låtar. Check.
Studio-onani. Check.
Surrealistisk estetik. Check.

The Mars Volta borde vara uträknade för längesedan. De borde spela i samma liga som Dream Theater. Men i min bok klarar de sig, och jag försöker lista ut vad det är som räddar dem. Här är en lista.

- De spelar inte in instruktionsvideos fyllda med olika trumkomp.
- De har inte uppenbart photoshopade skivomslag.
- De lyckas behålla någon sorts mystik kring sig.
- De skriver i grunden bra låtar.
- De är inte så förbannat vita. Det svänger liksom ibland.
- Frontfigurerna har afron. Det går inte att komma ifrån.

Det där räcker nog.

Intensiteten från deras första fullängdare än inte riktigt lika vital längre, men det kompenseras av ännu mer intrikata arrangemang. Det är inte speciellt coolt att tycka om komplicerad musik, men jag kan inte låta bli att förundras över hur Omar Rodriguez-Lopez får ihop alla sjuka partier. Jag måste kapitulera för snygga arrangemang så länge de är byggda på något så odefinierbart och flummigt som begreppet känsla. The Mars Volta vägrar överge sina sextonminuterslåtar, men så länge de gör ett par av årets bästa låtar får de väl hålla på.

http://www.myspace.com/themarsvolta

C17H19NO3

Med tung slide-bas, saxofon och trummor skapade Boston-baserade Morphine under nittiotalet en långsam, smutsig, sensuell och helt fantastisk rock, influerad av både jazz och blues. Trots att de var kritikerrosade och stora i indiekretsar nådde de dock aldrig riktigt ut till mainstreampubliken. Den tredje juli 1999 spelade Morphine i Palestrina, Italien. Under konserten kollapsade bandets sångare, Mark Sandman, på scenen på grund av en hjärtattack och blev snart dödförklarad. Bandet upplöstes omedelbart.

Titelspåret från albumet Cure for pain (1993) kan vara en låt om att i brist på annat döda sin ångest med droger. Den är dock lika mycket en Sandman som upprepade gånger försäkrar de som överlevt honom; sin familj, sina vänner och sin flickvän - men också folk med bördor att bära i allmänhet - om att det någon gång till slut kommer att bli bra.

Someday / there'll be a cure for pain

Smakprov: http://www.last.fm/music/Morphine