Pojken i hörnet

Dylan Mills lägger armen om min axel, väser backad av världens argaste basgång fram you people are gonna respect me if it kills you mellan tänderna som ett mantra, och genast känns allt lite bättre.

Dizzee Rascal - Respect me (Internet Explorer + Realplayer verkar krävas)

Walk of shame

Jag spelade fiol på Uddevalla kommunala musikskola i nio år. Fler än en gång var det kämpigt, och jag skämdes en del. Det hör liksom till. Fiolen har gett mig bra gehör, och emellanåt hade jag sjukt kul i orkestrarna, men fiolen är också ett av de mest skamfyllda instrument du kan komma i kontakt med som barn. Jag gav dock inte upp i första hand. Såhär i efterhand är jag förstås oerhört glad för det.

Hur mycket, eller ens om Owen Pallett har skämts för sitt primära instrument känner jag inte till. Skammen passar annars väl in i hans svettiga pojkrumstema, på samma sätt som namnet på hans akt - Final Fantasy - som kommer från en pretentiös japansk TV-spelsserie, eller det faktum att hans senaste album He poos clouds behandlar de åtta olika magiskolor i det ytterst nördiga rollspelet Drakar och demoner. Med fiol och loop-pedal har han skapat några av de finaste musikaliska stunder jag stött på på senare tid. Sylvassa stråkljud skär genom sten i de galet snygga arrangemangen, där hans smått reserverade korgosseröst ledsagar lyssnaren genom snåriga, hartsdoftande skogar.

Tillsammans med artister som Patrick Wolf och Andrew Bird lyfter han fram fiolen i strålkastarljuset. Låt oss hoppas att det får de Pokémonkortssamlande nioåringarna att vilja plocka upp stråken. Eller kanske inte.

Youtube: Final Fantasy - He poos clouds

Youtube: Patrick Wolf - To the lighthouse

The moments that make up a dull day

Jag fantiserar ibland om att resa i tiden. Att lura den, rentav. Att kontrollera det som gör dig gammal, som tvingar dig mot svåra beslut, som begränsar dina skönaste stunder.

Att kunna lösa en oförrätt.
Jag slipper stressa.
Att stjäla en kyss.
Jag struntar i dagarna.
Att kunna prova igen och igen och igen.
Kanske bara för att lätta samvetet?

Tiden är naturlig, säger han. Ta den och bind den, och den blir något annat. Till slut sliter den sig, starkare än någonsin.

Fast ändå... jag skulle kunna ta ett par steg bakåt, varje gång jag gjorde bort mig. Jag skulle kunna backa för att stanna, och undvika den där olyckan. Jag skulle kunna lyssna på mitt stammande, sudda ut mina ord och säga nåt annat. Vardaglig stress skulle först bli ett minne, sen ingenting. Att inte hinna med, att inte räcka till - det skulle inte längre gälla.

Då har du inte lyssnat, säger han.

Han fortsätter.

Tänk såhär. Var är din plats i tillvaron, när din plats i tiden upphör? Hur färdas du, hur åldras du, hur sover du? Tiden skulle vända sig emot dig. Den skulle jaga dig. Då och nu flyter ihop. Människor du älskar föds och dör, eller är det tvärtom? Någon du trodde att du kände har aldrig funnits. Kanske försvinner de intryck du har lämnat. Ingen minns att du någonsin funnits.

Men jag slipper alla nedräkningar, säger jag.
Med dem försvinner spänningen, svarar han.
Jag behöver aldig följa dagarna.
När ska du vila?
Jag slipper göra någonting, vara någonstans, för någon annan.
Du är inte längre behövd.

Han tar min hand. Du kommer att bli meningslös. Du kommer att bli jagad.

En nedräkning skakar om, väcker till liv, driver på.
Dagarna och nätterna ger oss rytmen för att verka och vila.
Att göra någonting till någonstans skapar riktning.

Förstår du?


AR