En andra bekännelse

Jag kan inte, tänker inte, försvara mig - bara förklara hur det ligger till. I slutet av maj månad skrev jag ett inlägg om hur 50 Cent hade kommit att betyda en del för mig. Sedan dess har rapparen The Game hunnit släppa sin skiva Doctors Advocate, och jag kan inte sluta lyssna på den. Gangstahiphopen har blivit min fristad. Eller ja, OK, jag överdriver lite, men för att förstå vilken funktion genren har kommit att fylla för mig måste man först ha lite insikt i min vardag.

Jag går på samhällsprogrammet, har glasögon och klär mig gärna i slips. Redan här finns en poäng. Det är roligt att utmana fastcementerade fördomar genom att överraska lite. Men det är långt ifrån hela sanningen. Vår stad har tre större skolhus. Jag går på Agneberg, huset med alla samhällare, ekonomer och hotell- och restaurangelever. Utöver det finns det två stora skolhus. Sinclair, huset där alla media- och estetelever går, och Östrabo, där natur- och teknik- och fordonseleverna huserar. Jag har sympatier med alla skolhus, men känner trots (eller kanske på grund av) det att jag inte hör hemma i något av dem. Så fort jag har vistats i ett skolhus för länge vill jag reta upp och avlägsna mig från alla stereotyper och deras jargonger; från Agnebergarnas stelhet och onsdagsfylleslag på den lokala krogen, från Sinclairs barfotatänk och pretentiösa teatermonologer, och från Östrabos förkärlek för hemsk metal och tröjor med vargmotiv. Det handlar till stor del om mina fördomar, men de besannas ibland, och då är musiken mitt hemliga vapen. I synnerhet gangstahiphopen. Det kan hända att en del av Agnebergseleverna gillar den, men den är hatad av metalmänniskorna för sina typiska musikvideor och sitt grymtande, och avskydd av Sinclaireleverna för sitt budskap. Och jag klandrar dem egentligen inte. Många hiphopvideor ser ungefär likadana ut, och jag är emot droger, vapen och kvinnoförnedring till samma grad som de själva. Jag kan inte försvara innehållet i The Games musik på ett seriöst sätt, utan måste ständigt gömma mig bakom en gnutta ironi. Jag uppskattar i och för sig en hel del av musiken rent musikaliskt, men, och det är här kärnpunkten ligger: den får framför allt sitt verkliga värde när dess moraliskt förkastliga budskap fungerar som ett vapen mot gnälliga Lars Winnerbäck-människor.

Jag känner mig barnslig. Det gjorde jag efter att ha skrivit den förra hiphop-texten också. Jag vet inte om jag till slut har kommit in i en fas av tonårsrevolt. Om jag äntligen har hittat mina Sid Vicious och Johnny Rotten, min rebelliska punkmusik. Men så länge jag mår bra av att höra hur Snoop slänger ur sig WE GROW THE BEST WEED IN THE WEST COAST medan jag går förbi politiskt medvetna, dreads-prydda Rage Against the Machine-aktivister, så kommer jag nog att fortsätta höja volymen ett par snäpp och passera dem med ett leende.