Walk of shame

Jag spelade fiol på Uddevalla kommunala musikskola i nio år. Fler än en gång var det kämpigt, och jag skämdes en del. Det hör liksom till. Fiolen har gett mig bra gehör, och emellanåt hade jag sjukt kul i orkestrarna, men fiolen är också ett av de mest skamfyllda instrument du kan komma i kontakt med som barn. Jag gav dock inte upp i första hand. Såhär i efterhand är jag förstås oerhört glad för det.

Hur mycket, eller ens om Owen Pallett har skämts för sitt primära instrument känner jag inte till. Skammen passar annars väl in i hans svettiga pojkrumstema, på samma sätt som namnet på hans akt - Final Fantasy - som kommer från en pretentiös japansk TV-spelsserie, eller det faktum att hans senaste album He poos clouds behandlar de åtta olika magiskolor i det ytterst nördiga rollspelet Drakar och demoner. Med fiol och loop-pedal har han skapat några av de finaste musikaliska stunder jag stött på på senare tid. Sylvassa stråkljud skär genom sten i de galet snygga arrangemangen, där hans smått reserverade korgosseröst ledsagar lyssnaren genom snåriga, hartsdoftande skogar.

Tillsammans med artister som Patrick Wolf och Andrew Bird lyfter han fram fiolen i strålkastarljuset. Låt oss hoppas att det får de Pokémonkortssamlande nioåringarna att vilja plocka upp stråken. Eller kanske inte.

Youtube: Final Fantasy - He poos clouds

Youtube: Patrick Wolf - To the lighthouse